En fegis bland trädtopparna
Ett samtal vid matbordet, in på hemsidan, bokat och betalt. Ångrar mig när jag får min bokningsbekräftelse och läser igenom informationen. På 10 min har jag satt min värld i gungning. Jag är helt skakis, barnen är superglada.
10 timmar senare så har jag inte lugnat mig. Barnen har peppat mig hela morgonen och förklarat att det inte är så farligt. Jag är världens coolaste mamma, jag är stark och kommer att klara det här utan problem.
Vad är du rädd för mamma, säkerheten är oklanderlig, det kan inte hända något farligt säger dottern från baksätet.
Jag försöker förklara att det inte är säkerheten som är problemet utan att det är höjden samt rädslan över att inte ha kontroll som gör mig nervös. Bara tanken på att jag ska klättra i träd 9 meter upp i luften gör mig svettigt.
Jag har alltid varit personen som håller väskorna när det är dags att åka bergochdalbana, jag får svindel när jag klättrar på en stege, ja jag är en person som gillar att stå med båda benen på jorden. Att jag nu har bokat in mig frivilligt på Upzone trodde jag verkligen inte.
Men visst ska man utmana sig själv ibland? Det är viktigt att kliva ur sin komfortzon och lära sig nya saker. Att alltid leva säkert utan utmaningar är ganska tråkigt och vem vill leva som en tråkmåns?
Väl framme på Upzone i Borås blir vi väldigt väl mottagna. Den lugna personalen visar hur allt fungerar, de går igenom selen lugnt och metodiskt. Svarar på mina frågor och instruerar oss hur man går till väga.
“Nu kör vi mamma!”
Vi börjar med första banan, 3m över marken. 3m låter inte så högt med väl där uppe så är jag inte så kaxig. Låter barnen börja, tittar noga hur de går till väga, andas och koncentrerar mig på varje uppgift. Jag kliver på stockar, åker bobby car över en bro och slänger mig utför i en linbana.
Hög på endorfiner följer jag med barnen till nästa utmaning, ”Adventurezone” utan att tveka.
9m upp i luften ångrar jag mig, men fortsätter ändå framåt. Visst jag är livrädd, men jag känner mig ändå trygg med utrustning samt instruktören som står på marken och förklarar hur jag ska gå till väga när jag ska åka släde från ett träd till ett annat.
Jag andas, tar ett steg i taget, fokuserar och kopplar upp mig på linbanan och kastar mig ut i luften. Jag känner mig fri, känner mig som Tarzan. Hade inte min hand krampat så om vajern hade jag satt den intill munnen och låtit som honom också. Även omgivningen gör att man får känna sig som Tarzan och Jane. Kan det bli bättre än att svinga sig i träden bredvid Borås djurpark?
12 hinder senare står jag återigen stadigt på marken. Svetten rinner från pannan och jag känner mig lika lycklig som ett barn på julafton. Jag har utmanat mig själv idag, gjort något som jag inte har gjort tidigare. Jag har låtit mig själv vara rädd, övervunnit rädslan och löst uppgifterna i trädtopparna, kroppen har fått jobba, hjärnan har fått slita och jag har fått njuta.
Känslan av besvikelse dyker upp när jag inser att jag inte fixar den svåra banan ”Riskzone”. Den är för högt upp, för utmanande och för läskig. Jag är inte där än inser jag. Jag har en bit kvar att jobba på.
Trycker bort känslan av besvikelse och svingar mig in på ”Fitnesszone” istället. Jag ska inte vara besviken, jag ska ju vara stolt. Stolt över att ha vågat.
Nu har jag ju den perfekta anledningen att komma tillbaka.
”Riskzone, jag är inte klar med dig än. Låt mig utvecklas lite till, sedan ska jag utmana dig.
Vi ses nästa år, 11 meter upp i luften.
/Jennie
PS. Du kan boka ditt eget äventyr direkt hos flera av våra aktörer på adventurehero.se.
